Introduktion
Sverige är ett land med stark miljömedvetenhet, men vårt behov av resurser och material lämnar spår. Statistisk analys visar att hushållssektorn genererade 4,3 miljoner ton avfall år 2022, vilket motsvarar 0,4 ton per person. När vi talar om avfall tänker många på plast, papper eller livsmedelssopor. Färre reflekterar över att sten och bergmaterial – särskilt sådana som innehåller naturligt radioaktiva ämnen – också blir en del av avfallskedjan när de bryts, krossas eller används i byggnader. Frågan om radioaktiv sten är därför både en geologisk och en samhällsekonomisk utmaning. Denna artikel, baserad på de tre högst rankade informationskällorna om radioaktiva bergmaterial, utforskar vad radioaktiv sten är, vilka risker som finns och hur avfallshantering och återvinning kan anpassas för att hantera dessa material.
Vad är radioaktiv sten?
Kan en sten vara radioaktiv?
Begreppet radioaktiv sten refererar inte till fiktiva glödande klippor utan till bergarter som innehåller naturligt förekommande radionuklider. Enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) innehåller alla byggnadsmaterial med krossat berg, grus, sand eller morän spår av kalium‑40, uran och torium. Dessa radioaktiva grundämnen sönderfaller spontant och avger alfa-, beta- och gammastrålning. I EU:s strålskyddsdirektiv fastslås att byggnadsmaterial inte får ge en effektiv dos som överstiger 1 mSv per år till dem som vistas i byggnaden. Radioaktiv sten uppstår alltså när halterna av dessa radionuklider är tillräckligt höga för att orsaka mätbar strålning.
Varför uppstår radioaktivitet i bergarter?
Radioaktivitet i berggrunden är ett resultat av atomkärnors instabilitet. Grundämnen med högt atomnummer som uran och torium finns naturligt i vissa magmatiska och sedimentära bergarter. Enligt Radonkommissionens utredning utgör cirka 5 % av Sveriges yta områden med uranrika graniter och pegmatiter. I dessa områden kan radonhalten i jordluft ofta överstiga 50 000 Bq/m³ och ibland nå upp till 200 000 Bq/m³. Gammastrålningen över exponerade ytor av uranrika graniter ligger vanligen över 20 µR/h, och lokalt kan pegmatiter ge över 100 µR/h eller mer. När sådana bergarter krossas till ballast för betong ökar strålningsnivån, vilket både EU-direktiv och svenska rekommendationer beaktar.
När blir radioaktivitet ett problem i avfallshantering?
Från ett avfallsperspektiv blir radioaktiv sten problematisk när material med förhöjd radioaktivitet hamnar i kretsloppet utan att kännas igen. SGU påpekar att när natursand – som generellt har låg halt radionuklider – ersätts med krossat berg kan både gammastrålning och radonavgång från betongen öka. I äldre undersökningar av hus byggda på Bohusgranit konstaterades att 60 % av husen hade radondotterhalter över 70 Bq/m³ och 10 % över 400 Bq/m³. Om sådana byggnadsmaterial tas ned, rivs eller krossas utan kontroll blir de en del av avfallsströmmarna. För återvinningsbolag som Kasta.nu betyder det att sten och betong måste testas för att avgöra om de ska behandlas som konventionellt avfall eller som särskilt radioaktivt avfall.
Olika radioaktiva bergarter
Uranrika graniter och pegmatiter
I Sverige finns bergarter med betydligt högre innehåll av radioaktiva ämnen än genomsnittet. Undersökningar visar att i vissa graniter är uranhalten 12–30 gram per ton, medan normal uranhalt är 5–10 gram per ton. Pegmatiter – grovkorniga magmatiska bergarter – kan innehålla lokala ansamlingar av uran och torium som gör att gammastrålningen ibland överstiger 1 000 µR/h. Dessa bergarter förekommer bland annat i Bohuslän, Bergslagen och Norrbotten och bör hanteras med särskild uppmärksamhet vid brytning och återvinning.
Läs vår guide: Vad är källsortering
Skiffer och alunskiffer
Alunskiffer, en svart skiffer rik på uran och organiskt material, är en annan radioaktiv bergart. När skifferbaserad gasbetong användes i byggnader under 1970‑talet upptäcktes förhöjda radonhalter i inomhusluften. Enligt utredningen kunde radondotterhalterna i vissa hus nå 50 000–100 000 Bq/m³ när husen byggdes på grusåsar med hög permeabilitet. Alunskiffer förekommer i flera län och bör undvikas som ballast i byggmaterial. Vid rivning av äldre byggnader med skifferbaserad betong måste materialet sorteras och eventuellt deponeras som radioaktivt avfall.
Sedimentära bergarter och radonrisk
Sedimentära bergarter som kalksten och sandsten har generellt lägre nivåer av naturlig radioaktivitet. Men på platser där kalksten överlagrar uranrik alunskiffer kan radon transporteras genom sprickor i kalkstenen och nå markytan. Detta innebär att även till synes ofarliga bergarter kan bli källor till radon i inomhusluft. Klassificering av markområden efter radonrisk är därför viktig vid planering av nya bostäder. Kasta.nu arbetar med rådgivning och återvinning; kunskap om lokala geologiska förutsättningar hjälper företaget att ge korrekta rekommendationer när bygg- och rivningsmaterial tas emot.
Radioaktiva metaller
Radioaktiva ämnen i sten och metall
Förutom bergarter finns radioaktiva isotoper i vissa metaller. Uran och torium är de mest kända, men även kalium‑40 bidrar till bakgrundsstrålningen. Strålskyddsmyndigheten informerar om att gammastrålningen i byggmaterial framför allt beror på halterna av dessa tre radionuklider. Andra metaller, som cesium‑137 från nedfall, kan också förekomma i natursten nära industriella utsläppsplatser. När radioaktiv sten bryts ned och sorteras är det därför viktigt att se om det finns radioaktiv metall i materialet. Smältverk och metallåtervinnare måste ha rutiner för att detektera och avvisa radioaktiva skrotbitar för att skydda personal och produktion.
Läs vår guide: Olika typer av farligt avfall
Återvinningsbolagens roll
För återvinningsbolag och avfallshanterare innebär radioaktiv bergart flera utmaningar. Materialet måste klassificeras: är det vanligt inert avfall eller krävs särskild hantering enligt strålskyddslagstiftningen? SGU:s rapport beskriver att leverantörer av bergmaterial till betong måste kontrollera innehållet av kalium, torium och uran. Kasta.nu och liknande företag använder strålningsmätare för att identifiera partier med höga halter. Vid upptäckt av radioaktivt material ska Strålsäkerhetsmyndigheten kontaktas, och materialet kan behöva lagras eller deponeras på kontrollerat sätt. Samarbete med energiåtervinningsanläggningar är också centralt; vissa fraktioner av radioaktiv sten kan behandlas genom att separera radionuklider och återvinna resterna som ballast, medan andra måste immobiliseras.
Läs vår guide: Hur mycket plast återvinns i sverige
Sammanfattning
Fenomenet radioaktiv sten handlar om naturligt förekommande radioaktiva ämnen i bergarter och deras påverkan på miljö, byggnader och avfallshantering. Alla byggmaterial med krossat berg innehåller små mängder radionuklider, men i vissa områden – särskilt där uranrika graniter, pegmatiter och alunskiffer förekommer – kan halterna vara betydligt högre. Cirka 5 % av Sveriges yta består av uranrika graniter och pegmatiter; radonhalten i jordluft kan där överstiga 50 000 Bq/m³ och gammastrålningen i pegmatiter kan lokalt nå över 100 µR/h. EU:s strålskyddsdirektiv begränsar dosen från byggnadsmaterial till 1 mSv/år, vilket ställer krav på mätning och kontroll innan bergmaterial används.
Ur ett avfallsperspektiv är radioaktiv sten en del av den större avfallsbilden. Hushållen producerade 4,3 miljoner ton avfall 2022, och en liten men viktig del av detta är rivningsmaterial och byggavfall där radionuklider kan förekomma. Korrekt sortering, mätning och materialåtervinning är avgörande för att skydda miljö och människor. Återvinningsbolag som Kasta.nu spelar en viktig roll genom att erbjuda säkra avfallsflöden, utbilda kunder om risker med radioaktiv bergart och säkerställa att radioaktiv metall inte hamnar i smältverk eller på fel deponi. Genom att förstå vad radioaktiv sten är och följa gällande lagar och rekommendationer kan vi hantera dessa material på ett ansvarsfullt sätt och fortsätta vår strävan mot ett cirkulärt samhälle.